Här uppe i norr vet man aldrig hur det blir med årstiderna. Ska vi få någon vettig sommar i år eller ska den regna bort i år igen?
Ena veckan hade vi 1m snö på gräsmattan och nästa vecka var sommaren här. Vi har haft underbara veckor med värme upp emot 28 grader. Det är inte ofta vi kan bada innan midsommar.
Två dagar kvar på dagis. På måndag ska vi besöka nya skolan och det är nog med skräckblandad förtjusning som vi ser fram emot hösten. Mest är det nog mamma i familjen som oroar sig i det här läget. Hur ska det bli med allt?
Ny skola, nya fröknar, nya barn... så otroligt mycket nytt på en gång. Hur ska vi få till en vettig vardag? Jag kommer som tur är att vara mammaledig i höst och det känns som en trygghet att veta att jag kan lägga obegränsat med tid till Ellas nya inskolning.

Vi har fått två nya familjemedlemmar också. Salt & Peppar är våra otroligt lurviga och mysiga kaninbebisar. Den enda som saknas nu är lillebror men om två veckor ska även han vara här på riktigt :-)

Vanligtvis brukar vi flacka Sverige runt på semestern men i år blir det annorlunda. Så nu hoppas vi verkligen på en riktig sommar med sol, värme och bad här uppe i norr.

Vi hoppas också att diabetesen ska hålla sig i schack. I vår har vi haft en period då Ellas socker skenat iväg totalt under främst nätterna. Med värmen och alla sommaraktiviteter tvärvände allt och nu har hon mest låga värden följt av alltför många känningar.
Härom dagen satt hon i studsmattan och fick en kraftig känning. Hon bad sin kompis ropa på mig eftersom hon själv inte orkade vilket kompisen inte alls ville hjälpa till med.
När Ella själv väl ropade på mig att hon kände sig låg så fick hon till svar; "Då duger det inte att sitta där utan då måste du komma och ta ett stick". Jag gick före henne in i huset för att hämta sticket och när hon väl kom in efter mig så rasade hon näst intill ihop i mina armar. Hon hängde i min famn och grät.
Ja fy fasen, vilken skitmamma jag var i det läget! Efter druvsocker, vatten och lite senare mat i magen så mådde Ella bättre och vi kunde prata om det som hänt.
Jag lovade att aldrig mer reagera så nonchalant när hon säger att hon känner sig låg. Hon själv ska försöka att tydligare tala om när hon blir sådär jättelåg och svag.
Till hennes kompis fick vi berätta vikten av att man tar Ella på allvar och hjälper henne när hon ber om det.
Aldrig mer ska jag förutsätta att mitt barn är tillräckligt stark för att komma till mig efter hjälp! Aldrig mer ska jag bemöta henne med den nonchalans som jag gjorde den eftermiddagen. Min älskade unge som är så himla stark, modig och tuff! 

Och här kommer mars månads film. Den handlar om att resa till varmare länder med ett barn som har diabetes.

Vi var ju själva till Thailand i vintras och jag känner så väl igen mig i deras tänk.

Oron för allt som MÅSTE planeras och packas med, oron för allt som förändras i och med värme, mycket aktivitet och andra vanor än man har hemma. Rädslan för att komma ifrån varandra. Jag hade såna galna skräcktankar om att någon skulle kidnappa Ella under vår resa. Jag fick tvinga undan dessa tankar flera gånger om dagen för att inte bli skvatt galen.

Men jag håller också med Malin som hon säger i filmen att man absolut skall försöka att resa trots allt detta. Det kräver bara lite extra av oss.

http://www.youtube.com/watch?v=7waGNJS-njg

I februarifilmen pratar Malin om bl.a fysisk aktivitet och kyla men även om maginfluensa och vad den ställer till med för familjer i vår situation. Det är inte för skojs skull som familjer med diabetes tjatar om rädslan för att smittas när det är maginfluensetider.

http://www.youtube.com/watch?v=Xd65CgRbrRc

Det är längesen jag läste på andras diabetesbloggar men igår kväll piggnade jag till när jag hade skrivit inlägget på Ellas sida så jag läste runt lite.

Det är så otroligt skönt och nyttigt att läsa om andras situationer och det får en verkligen att inse att man inte är ensam i sin situation. Det låter kanske knäppt men ibland känner man sig ensam i värden och då kan det ge är en stor tröst att läsa andras bloggar. Dessutom får man otroligt mycket tips och tankeställare.

Och så hittade jag den här, i mina ögon oerhört sevärda filmen. Malin Nyman kommer att göra en filmserie om sin familj under 2013. Deras yngsta dotter har diabetes Typ 1.

Jag har läst delar av Malins bok "Låt det gå ett år". Doch blev jag tvungen att ta en paus då den drog upp så otroligt mycket känslor och jag orkade helt enkelt inte gråta mer...

Det är en suverän bok och jag ser verkligen fram emot att följa dessa filmer också :-)

Klicka in på länken och se januarifilmen. Jag lyckades inte få in den med bildlänk... typiskt mig :-( 

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=uW2hQHb3NNo

Jag skrev vid nåt tidigare tillfälle om hur Ella förra våren låg alldeles för lågt i sitt socker mest hela tiden och hur vi funderade kring hur denna våren skulle komma att bli. Vi spenderar som sagt större delen av vårvintern uppe i fjällen och på nåt sätt så blir allt annorlunda med det liv vi lever där.
Men denna vårvinter blev i stort sett precis tvärt emot förra. Fröken har mestadels legat åt det höga hållet och den senaste veckan eller kanske tom. lite längre har varit alldeles galen.
Vi har inte gjort annat än att kontrollerat och justerat dygnet runt. Typiskt nog så har jag jobbat förmiddag med uppstigning 04:45 och är därmed i allra största behov av sömn. Ella och Jim har haft tidiga morgnar de också, om än inte lika tidiga. Hur som helt så har Jim fått dra ett tungt lass.
Många kontroller och justeringar har det blivit. Varje gång som jag vaknat för att vända mig om med stora gravidmagen eller för att gå på toaletten (och jag kan säga att det blir ett par gånger per natt numer) så har Jim hängt över Ella med pannlampa och blodsockermätare.
Hög, högre, högst...
I fredags morse tog han sista sticket vid 04:00 och gav mig informationen att nu skulle han äntligen sova och att jag skulle kolla när jag gick upp en timme senare.
På dagis har det varit samma sak och de har ringt för rådfrågning mest varje dag. De är inte alls van vid dessa typer av situationer då hon mestadels ligger mer pressat på dagis.
Det var tänkt att vi skulle åka till fjällen så fort vi slutade jobb och dagis på fredag men lagom till dess så var vi så matta att det inte fanns en tillstymmelse till gnista. Vi stannade hemma!
Idag lyxade vi istället till det med att elda badtunnan. Jag smög ut på eftermiddagen för att hinna njuta en liten stund alldeles själv. Det tog garanterat inte mer än två minuter innan fröken märkte att jag var borta och vips så var hon i badet :-) Vi hade jättehärligt! Blev serverade saft och tilltugg medan vi satt ute i solen med snön runt oss och badade i 40-gradigt ångande vatten.
Ella har också tagit fram sin cykel idag. Jag var osäker på om hon skulle komma ihåg hur man gjorde men det var då inga problem.
Mer om vad som händer hos oss.
Vi räknar förstås veckorna tills lillebror ska komma till oss. Nu är det 8 veckor kvar.
Och så väntar vi såklart på sommar och värme. Vi planerar för en härlig sommar hemma med vår nya familjemedlem. Men sen har vi tänkt inviga honom i vårt husvagnsliv också. Några kortare turer i vårt land och våra närmsta grannländer ligger på sommarschemat. Och inte nog med det så väntar vi på att vi ska få två kaninbebisar till vår familj.
Vi har mycket som vi längtar efter :-)
Sist men inte minst måste jag skriva ett par rader om vårdbidraget.
Vi överklagade ju Försäkringskassans beslut för ett år sedan och fick för ett par veckor sedan ett väldigt positivt utslag. Tyvärr så varade inte glädjen särskilt länge då Försäkringskassan självklart överklagade vidare och även ansökte om inhibitation. Så nu är det ännu ett års väntan på Kammarrättens beslut i ärendet och hoppet känns väl sisådär.
Men det finns ännu en livlina kvar och det är Högsta Domstolen.
Om ni har en tumme att avvara så håll den gärna det närmsta året.
Nu ska jag ta ett stick och hoppas innerligt att det ska säga att jag får sova resten av natten sen.
Tack och hej för denna gången!

Nu sparkar vårsäsongen igång. Vi har ställt upp husvagnen på plats i Stora Sjöfallet och ser fram emot att få spendera vår lediga tid där. I väntan på lillebror :-)

Förra säsongen tog Ellas diabetes en tvärvändning och det upplevdes som att hon nästintill blivit "botad". Vi kunde sällan och aldrig ge henne något måltidsinsulin och trots det så gick hon alltsom oftast låg redan någon timme efter måltid. Druvsocker och nödmellanmål blev ett stort inslag i våra dagsturer.

Inte ens till lördagsgodis kunde vi ge henne något insulin.

Så nu får vi se hur denna säsongen blir. 

Jag måste verkligen säga att nu fattar vi ingenting...

Ellas blodsocker steg till perfekta värden framåt natten igår och ketonmätaren visade 0,0 mmol/l. Där höll hon sig hela natten och på morgonen nollade ketonmätaren ännu en gång.

Hon låg på helt normalt morgonblodsockervärde och åt en rejäl gröt och äggfrukost. Vad hände?!

Det enda vi kan komma att tänka på är det kanske var febern som räddade oss? Feber brukar i vanliga fall få kroppen att behöva mycket mer insulin. Ibland känns det som att den inte reagerar alls på insulinet.

Nu är hon hur pigg som helst och är ute och leker i snön och här står vi högst frågande men mycket lättade!

Vi som varit så oroliga inför första magsjukan. Redan från start fick vi höra att det i princip bara var att åka raka spåret till sjukan när det kommer.

Nå, vi ska väl inte hoppa jämfota ännu och vem vet, nästa gång slår det säkert betydligt hårdare men den dagen den sorgen. Nu hoppas vi i alla fall kunna andras ut för denna gången *puh*

Jaha, då knackade den tillslut på vår dörr för första gången. Magsjukan :-(

Ella sov väldigt oroligt framåt småtimmarna och vaknade redan efter fem. Vi åt grötfrukost efter sex men hon fick inte ner något nämnvärt och nån timme senare kräktes hon.

Jag kände paniken komma men försökte ändå tänka så klart jag kunde.

Uteslut alltid ketoner innan man tänker att det är magsjuka!

Två blodprover. Det första för att kontrollera ketoner och det andra för att kontrollera blodsocker. Och sedan fram med diabetesbibeln.

Ella hade viss del ketoner (1,0 mmol/l)men låg perfekt i blodsocker...?! Vi har varit så otroligt skonade från just ketoner och jag känner inte heller att jag har någon vidare koll på dem.

Snackar vi om svältketoner eller insulinbrist?

Å vad jag hade önskat mig någon att ringa och fråga i det läget.

Jag fick henne att äta lite mer frukost och gav samtidigt lite insulin. 

Men sedan har hon inte velat äta mer under dagen. Klagat över ont i magen, huvudvärk och sedan feber på eftermiddagen. Framåt kvällen började oron komma krypandes igen. Hon har nu legat alldeles för lågt hela dagen och vägrar att äta någonting. Jag serverade glass och det gick någorlunda. 

Ni skulle sett hennes min när jag tidigare på dagen serverade ett glas med Fanta som inte ens var sockerfri... :-)

Hela dagen har vi varit osäkra på om det verkligen är magsjuka eller inte men när hennes lillkusin som sovit över hos oss vaknade och kräktes kaskader i våran säng ikväll så förstod vi med säkerhet.

Linnéa fick bli hämtad av sin mamma och pappa. Ella har däckat på soffan med tom mage. Vi har pratat fram och tillbaka om att kontakta sjukvården för eventuellt dropp men tog ett beslut om att vänta. Nu håller vi koll på henne och räknar med att väcka henne för att servera socker nån timme. 

De stackars armarna blir rejält sönderstuckna men vad hjälps väl det.