Nu är det extremt längesen som jag skrivit på bloggen. Tiden verkar aldrig riktigt räcka till. Och kanske är det så att diabetes får lov att ta lite mindre plats i våra liv. Den får hänga med i släptåg numer.
Med det menar jag dock inte att den sköter sig något vidare. Nej, den är rörig till tusen. Mestadels höga värden och extremt svårt att få till måltidsdoserna. Kolhydraträkning... vad är det?
Känns som en evighet sedan vi hade vettiga kvoter att räkna efter.
Årskontrollen förra veckan visade att HbA1c hade stigit från 44 till 52. Det har aldrig tidigare varit så högt och visst, jag vet att det ändå är ett helt okej värde men trenden ser inget vidare ut. När man laddar ner pumpens historik till datorn och ser på en sammanställning så skriker de rödmarkerade värdena på oss. Alldeles för många! Det skrämmer!
Nu kämpar vi verkligen för att få till kolhydraträkningen igen. Det börjar kännas ohållbart att vara så låsta vid varandra som vi är. Hon börjar ändå bli en stor tjej och vill förstås kunna åka iväg på upptåg utan oss. Och vi utan henne. Vi grunnar ännu på när vi ska kunna åka på en riktig bröllopsresa.
Med åldern så kommer även det egna ansvaret. Ella har alltid varit ganska intresserad av att ta eget ansvar och nu får hon träna på att knappa in sina bolusdoser själv ibland. Självklart under uppsikt och självklart efter att vi räknat ut mängden insulin.
Dock så har hon varit i en svacka under hösten och vintern då hon uttalat varit både trött och arg på sin sjukdom. Hon har trotsigt "vägrat" att ta blodsockerkontroller själv och emellanåt ryckt upp kylskåpet för att demonstrativt visa att hon minsann äter vad hon vill utan någon planering. Trots detta så är hon en tapper tjej med stort ansvarstagande.
Till hösten börjar hon första klass. Ny fröken, ny inskolning, ny oro. Jag vet att jag inte borde oroa mig men hur sjutton kan jag låta bli. En fröken på tjugo ungar... hur kan det ge någon som helst tid till att hålla Ellas diabetes under kontroll?
Vi måste se till att få ett möte med skolan nu innan sommarlovet.
Men nu är det nedräkning till sommarlov och semester. Vi kopplar på vår härliga husvagn och rullar neråt i vårt långa land. Jag har berättat för Ella om förmånen som Liseberg har för bl.a diabetiker. Ledsagarpass, gå i snabbkön vid behov och sitta kvar för ett extra åk i mån av pIats. Det kändes bra att få berätta för henne att hon faktiskt får detta pga. sin sjukdom som annars mest medför en massa hinder och annat trist.
Ja, det var ett kort sammandrag från vår diabetesvardag just nu. Jag hoppas få lite mer tid till bloggen framöver.
Ha det gott så länge!