När Ella blev sjuk så tyckte vi säkert som många andra i vår sits att livet stannade.

Efter att den värsta chocken lagt sig så insåg vi att vi från och med då endast skulle kunna bli en familj på tre. Vi som gick i syskontankar insåg att det absolut inte ens gick att tänka den tanken längre i och med vår nya situation och med tanke på att Ella skulle behöva vår totala uppmärksamhet dygnet runt från och med då.

Men vi har alla tre längtat länge och nu ska Ella tillslut få bli storasyster. I juni kommer det nämligen en fjärde liten familjemedlem till vårt hus. En lillebror :-)

Livet stannade inte, det tog bara en lite längre paus.

Idag hände det igen. Jag slogs återigen av känslan hur underbart vårt sociala nätverk är.
Idag ringde min kusin, en kille på +/- 25 och frågade om han fick ta med sig Ella till renskogen imorgon.
Min första tanke var "nej, det går ju inte". Han kan ju varken pumpen eller har varit ensam med Ella nån gång.
Men lika snabbt insåg jag att det visst går! Om han känner sig redo att testa och Ella vill följa med så är det ju självklart att de ska åka iväg!
Och vilken härlig känsla när jag väl insett att det är praktiskt genomförbart! Härligt för Ella som blev jätteglad! Härligt för Simon som får sällskap av en pratglad femåring. Och härligt för mig & Jim som får känna att vi faktiskt inte alltid måste vara med vår dotter för att ta hand om hennes diabetes.
Det funkar även över telefon :-)
Planeringen blev denna. Ella blir upplockad hemma istället för att åka till dagis. Med sig får hon en matsäck, dextrosol och sticket. Lagom till mellis tar de ett stick och ringer till mig eller Jim för ett beslut om insulin och en guidning i pumpen. Ella talar även om ifall hon skulle få en känning eller på annat sätt skulle må dåligt.
Lagom till lunch blir hon sedan lämnad på dagis igen.

Jag vill verkligen tala om vilken enorm tacksamhet jag känner. Till alla i vår närhet som alltid finns till hands. Som vill och vågar vara med vår dotter trots att det ställer helt andra krav än det någonsin gjort tidigare.
Ingen nämnd och ingen glömd <3

Idag hände det igen. Jag slogs återigen av känslan hur underbart vårt sociala nätverk är.
Idag ringde min kusin, en kille på +/- 25 och frågade om han fick ta med sig Ella till renskogen imorgon.
Min första tanke var "nej, det går ju inte". Han kan ju varken pumpen eller har varit ensam med Ella nån gång.
Men lika snabbt insåg jag att det visst går! Om han känner sig redo att testa och Ella vill följa med så är det ju självklart att de ska åka iväg!
Och vilken härlig känsla när jag väl insett att det är praktiskt genomförbart! Härligt för Ella som blev jätteglad! Härligt för Simon som får sällskap av en pratglad femåring. Och härligt för mig & Jim som får känna att vi faktiskt inte alltid måste vara med vår dotter för att ta hand om hennes diabetes.
Det funkar även över telefon :-)
Planeringen blev denna. Ella blir upplockad hemma istället för att åka till dagis. Med sig får hon en matsäck, dextrosol och sticket. Lagom till mellis tar de ett stick och ringer till mig eller Jim för ett beslut om insulin och en guidning i pumpen. Ella talar även om ifall hon skulle få en känning eller på annat sätt skulle må dåligt.
Lagom till lunch blir hon sedan lämnad på dagis igen.

Jag vill verkligen tala om vilken enorm tacksamhet jag känner. Till alla i vår närhet som alltid finns till hands. Som vill och vågar vara med vår dotter trots att det ställer helt andra krav än det någonsin gjort tidigare.
Ingen nämnd och ingen glömd <3

På vägen till dagis i morse så satt Ella och visade fotografier för sin kusin Linnéa på sin mobil. Den begagnade mobiltelefonen med eget kontantkort som hon fick av sin moster när hon var inlagd på sjukhus vid sin debut och som hon är så stolt över när hon emellanåt kommer ihåg att hon har den.

Bilderna som hon visade var tagna under sjukhustiden och hon förklarade för Linnéa vad som hände under den tiden. I förarsätet sitter mamma med tårar som svämmar över. Känslor och minnen som sköljer över som en enorm våg.

Till vardags rullar det mesta på av bara farten men så ibland är det någonting som får en att minnas och reflektera över hur vardagen faktiskt ser ut.

Sorgen var till en början så enorm och Ella var så otroligt skör. Numer har sorgen övergått till någon form av accepterande och Ella är mestadels bara otoligt tuff och modig.