Idag hände det igen. Jag slogs återigen av känslan hur underbart vårt sociala nätverk är.
Idag ringde min kusin, en kille på +/- 25 och frågade om han fick ta med sig Ella till renskogen imorgon.
Min första tanke var "nej, det går ju inte". Han kan ju varken pumpen eller har varit ensam med Ella nån gång.
Men lika snabbt insåg jag att det visst går! Om han känner sig redo att testa och Ella vill följa med så är det ju självklart att de ska åka iväg!
Och vilken härlig känsla när jag väl insett att det är praktiskt genomförbart! Härligt för Ella som blev jätteglad! Härligt för Simon som får sällskap av en pratglad femåring. Och härligt för mig & Jim som får känna att vi faktiskt inte alltid måste vara med vår dotter för att ta hand om hennes diabetes.
Det funkar även över telefon :-)
Planeringen blev denna. Ella blir upplockad hemma istället för att åka till dagis. Med sig får hon en matsäck, dextrosol och sticket. Lagom till mellis tar de ett stick och ringer till mig eller Jim för ett beslut om insulin och en guidning i pumpen. Ella talar även om ifall hon skulle få en känning eller på annat sätt skulle må dåligt.
Lagom till lunch blir hon sedan lämnad på dagis igen.

Jag vill verkligen tala om vilken enorm tacksamhet jag känner. Till alla i vår närhet som alltid finns till hands. Som vill och vågar vara med vår dotter trots att det ställer helt andra krav än det någonsin gjort tidigare.
Ingen nämnd och ingen glömd <3

Idag hände det igen. Jag slogs återigen av känslan hur underbart vårt sociala nätverk är.
Idag ringde min kusin, en kille på +/- 25 och frågade om han fick ta med sig Ella till renskogen imorgon.
Min första tanke var "nej, det går ju inte". Han kan ju varken pumpen eller har varit ensam med Ella nån gång.
Men lika snabbt insåg jag att det visst går! Om han känner sig redo att testa och Ella vill följa med så är det ju självklart att de ska åka iväg!
Och vilken härlig känsla när jag väl insett att det är praktiskt genomförbart! Härligt för Ella som blev jätteglad! Härligt för Simon som får sällskap av en pratglad femåring. Och härligt för mig & Jim som får känna att vi faktiskt inte alltid måste vara med vår dotter för att ta hand om hennes diabetes.
Det funkar även över telefon :-)
Planeringen blev denna. Ella blir upplockad hemma istället för att åka till dagis. Med sig får hon en matsäck, dextrosol och sticket. Lagom till mellis tar de ett stick och ringer till mig eller Jim för ett beslut om insulin och en guidning i pumpen. Ella talar även om ifall hon skulle få en känning eller på annat sätt skulle må dåligt.
Lagom till lunch blir hon sedan lämnad på dagis igen.

Jag vill verkligen tala om vilken enorm tacksamhet jag känner. Till alla i vår närhet som alltid finns till hands. Som vill och vågar vara med vår dotter trots att det ställer helt andra krav än det någonsin gjort tidigare.
Ingen nämnd och ingen glömd <3