Idag fick Ella vara själv på dagis en stund. 

Vi kom dit lagom till frukost. Jag räknade kolhydrater och beräknade insulin som fröken fick knappra in i pumpen. Sedan smet jag iväg för att själv få i mig lite morgonkaffe. Dumma jag sa aldrig till henne att jag åkte...

När jag sedan kom tillbaks till dagis lagom till vi skulle räkna kolhydrater igen så hade Ella varit både orolig och ledsen över att jag hade åkt iväg. Det har märkts tydligt på henne att hon än så länge känner sig otrygg av att bli lämnad. Hon påverkas säkert också av fröknarnas osäkerhet inför allt det nya.

I sandlådan hade hon sagt till kompisarna och fröken att hon minsann inte alls skulle dö nu och när jag fick det berättat för mig så insåg jag ju direkt att det handlade om oro över dagens byte av "knappen". Men vad hjälper väl en anledning till tankarna? Det vrider ändå om som en kniv i mammahjärtat när man hör om sitt lilla hjärtas tunga tankar. 

Knappen är den infart som hon har placerad ovanför skinkan och som sedan är kopplad till insulinpumpen. Det är en liten kort plastslang som skjuts in i underhudsfettet och den byts var tredje dag. Detta har hittills varit förknippat med otroligt mycket rädsla och ångest och har varit ett väldigt påfrestande moment för oss alla tre. Självklart värst för Ella som är den som tvingas bli skjuten i rumpan.

Redan från start så frågade vi efter bedövningssalva men blev rekomenderade att inte använda det av olika skäl. Men förra veckan, efter ett riktigt jobbigt byte så bestämde vi oss för att satsa på EMLA-plåster. Hemma hos oss kallas de för "trollsalva" då det trollar så att huden somnar. En himla fiffig grej det där med trollsalva.

Efter dagis så var det dags för återbesök på Barnkliniken.

Genomgång av Ellas blodsockervärden som sedan jämfördes med hennes Basal och bolusdoser med insulin. HbA1c-provet som vi skickat in förra veckan gav ett resultat på 43 mmol/l. Det är svaret på hur de senaste tre månaderna sett ut för Ella. Tre månaderna..... hon som firar en månad med diabetes idag :-S

Hur som helst så såg hennes kurvor fina ut och vi fick en massa beröm för vårt jobb. Säkert sånt de säger till alla men jag tänker ändå försöka ta åt mig och bli lite peppad för det behövs!

När doktorn hade hastat iväg så passade vi på att byta knappen på diabetessköterskornas rum. Emla hade verkar i två timmar så det var mer än dags att få eländet ur världen. 

Ella var inte i bästa skick och inte särskilt uppladdad för att bli skjuten i rumpan idag igen och hon gjorde det inte enkelt för oss. Hon vågade inte lita på att trollsalvan gjort sitt och vi fick locka med både det ena och det andra. Och som vanligt så bestämde hos sig tillslut för att hon var redo och vips så hade hon en ny fräsch knapp på andra skinkan.

Vid det här laget hade nog dessvärre de vuxnas blodsocker hunnit gå ner en del för nu fanns det inte ett uns med energi kvar. Snabbast möjliga väg till ett okej middagsställe och sedan belöningen i form av ett besök till leksaksaffären. Kommer nog att behöva knäcka extra om vi ska åka till leksaksaffären efter varje knappbyte. 

En mycket glad tös sprang omkring resten av kvällen i sin nya prinsessklänning och de vuxna kunde andas ut för den här gången.

Ikväll steg hennes blodsockervärde från 3,3 innan kvällfika till 11,4 tre timmar senare och vi kan inte förklara vad det beror på. Jag tyckte att jag beräknade Bolusen perfekt men där visar det ju på hur knäppt allt kan bli. Förkylningen som är på G kanske?

Jag som var superlabil lagom till lunch och inte kunde öppna munnen utan att börja gråta har nu hunnit tränga bort allt det jobbiga för den här gången. Jag gråter mer en annan dag istället...

Om fyrtio minuter ringer 03:00-larmet för ett blodsocker. Over and out!

Idag har varit en fullspäckad dag som avslutades med barngympa på kvällen. Ella åt rätt så bra middag innan vi åkte så jag hoppades på att hon skulle hålla hela timmen av spring och lek. Till skillnad från förra veckan då hon helt plötsligt bara stod och stirrade på sina kompisar som sprang fram och tillbaks, till synes helt orkeslös.

Men hon klagade på hunger redan innan gympan började och mumsade på ett par äppelklyftor för att få lite extra energi. Sedan hängde hon med en stund innan orken tog slut igen och jag gav henne druvsocker, vatten och sedan resten av äppelklyftorna. Hon vill ju så gärna orka hänga med som alla andra och vi får nog lägga upp en plan för att ge henne bättre förutsättningar hädanefter.

Innan hon skulle hoppa i säng på kvällen så började hon plötsligt att storgråta. "Dumma, dumma diabetes! Jag vill inte ha den! Jag ska slänga bort den dumma diabetesen" 

Hon är ofta väldigt arg på sin diabetes men det är sällan som det kommer tårar och vi insåg ganska snabbt att ångesten inför morgondagens knappbyte började ge sig till känna. Att ta blodsocker är vanligtvis inga större problem men när knappen ska bytas var tredje dag så är det ren och skär ångest! Vi försöker att inte säga något om det förrän alldeles innan men märker att hon själv håller koll på dagarna.

Det är bara att trösta henne bäst det går medan hjärtat värker och hoppas att hon ändå ska kunna sova gott hela natten. Min klocka ringer 03:00 för blodsocker...

Hej!

Vi är en liten familj som består av mamma Annika, pappa Jim, katten Saga och huvudpersonen i vår familj, fyraåringen Ella.

Och så vårt nya tillskott..... diabetes!

 Jag tänkte försöka mig på att blogga om vårt nya liv med diabetes. Vi har själv funnit så otroligt mycket tröst och stöd i att läsa om andra familjer som lever i samma situation som oss och nu känner jag att det är min tur att dela med mig.

Det är nog inte så tokigt för en själv att sätta print på vad som händer och hur man känner samtidigt som det kan vara bra för den närmsta omgivningen att läsa och kanske få lite större inblick i vad som händer. Och så minst lika viktigt som allt annat, att eventuellt kunna hjälpa andra i samma situation.

För det är verkligen en livsomställning när man lever som nydebuterad diabetikerfamilj. Livet ställs på ända och ska sanningen fram så känns det övermäktigt många gånger.

Men när det handlar om ens barn så klarar man vad som helst! Jag hade mer än gärna tagit över hennes diabetes om jag kunnat men nu ser livet ut såhär och det enda rätta är att ta tag i det och göra det bästa av situationen!

Vårt mål är att Ella ska kunna leva så bra och "vanligt" som möjligt och inte behöva känna sig sjuk och begränsad pga. sin diabetes.

Hon är fyra år och har hela livet framför sig! Det stannar inte för att vi har fått diabetes. 

Ella har länge pratat om mammas "trucket" och att hon vill känna på den så nu tog jag tillfället i akt och frågade om jag fick ta med henne en liten stund innan mitt skift började. 

När jag berättade att hon skulle få följa med mig så blev hon först jätteglad men när det började närma sig avfärd så började hon skruva på sig och hitta på än det ena, än det andra för att inte kunna följa med. Kan det ha varit lite nervositet inblandat kanske? :-)

Efter många om och men så hängde hon i alla fall med och jag tror inte att hon ångrade sig. Först fick hon sitta med i vårt "uppstartsrum" med hela skiftlaget och hon visade stolt sin blodsockemätare och nålarna för tjejerna.

Sedan åkte vi bil över till en parkerad och avslagen truck som hon fick klättra upp i. Det var inte helt enkelt att få upp henne till trappan. Väl uppe ville hon utforska perrongen och provsitta både på passagerar och förarsidan och det var en mäkta stolt tjej :-)