Döden är nåt som vi inte funderat så mycket på innan diabetes kom in i vårt liv. 

Ganska snabbt kom frågan; "Ska jag ha den här knappen tills jag dör eller vad??" och sedan har tankarna rullat på.

Vi försöker med olika medel få henne att på något sätt acceptera sin diabetes. Få henne att förstå att hon ändå kan göra samma saker som alla andra, äta mer eller mindre vad hon vill och framför allt att hon har samma framtid som hon tidigare pratar om. Träffa en "egen pojke", bo i ett hus och få egna bebisar.

Vår plan är att inte prata så mycket sjukdom utan hellre roliga saker och gärna framtid. 

Idag satt hon på toaletten på sjukhuset. Vår dotter blir alltid bajsnödig när vi är iväg och jag har nog suttit med henne på de flesta kund och personaltoaletter i vår stad :-)

Hur som helst så ville hon att jag skulle berätta en historia. Jag tog den om en fyraårig flicka som växte upp och träffade en pojke, bodde i hus och fick en egen liten flickbebis. Hon satt alldeles tyst och lyssnade tills jag var färdig och sen frågade hon; "Är det jag som är den där flickan?"

En av de första kvällarna hemma efter sjukhusvistelsen och jag skulle säga god natt till henne så sa hon till mig; "Om nån ska göra så jag åker upp till himlen så ska jag hålla i mig så hårt jag bara kan".

När hon sedan vaknade på morgonen så berättade hon att hon hade drömt att doktorn gjorde så att hon kom upp till himlen.