Jag och Ella har varit ensamma i husvagnen ett par dagar och självklart blev hon sjuk. Jag tänkte inte dess mer på det förrän Jim påminde mig om att vara vaken på ifall insulinet inte skulle bita pga. febern. Men det blev aldrig några större problem med det förutom lite på kvällen/natten när hon fortfarande går på lägsta möjliga insulindos.

Däremot kan jag fortfarande få en obehaglig känsla när jag är ensam med henne. Klarar jag verkligen att ta hand om mitt barn.... Det är läskigt att få en sån känsla... att inte lita på att man kan ta hand om sitt egna barn. 

Jag minns första gången den känslan infann sig. Det var inte när vi skulle åka hem från BB som många andra säkert har känt. Nej, det var när vi var inlagda på Barnkliniken i Gällivare. Hon hade blivit bortkopplad från insulindroppet och fått sin nya pump. Vi skulle åka iväg till affären tillsammans.

En kort liten bilfärd och sedan en liten tur genom Coop. En väldigt blek liten flicka med en liten lila väska runt midjan. En liten genomskilnig slang kunde skymtas slinka in under tröjan. 

Två bleka rödgråtna föräldrar. Vi var nog ingen rolig syn, den där lilla turen genom affären. Och inte fick vi handlat någonting vettigt heller.

Men då var känslan i alla fall väldigt tydlig... klarar vi verkligen av att ta hand om vårt barn??

Något som varit så självklart tidigare var inte alls lika självklart längre.

Andra gången den kom var när vi skulle åka hem från sjukhuset. Då kände vi oss ganska utelämnade trots att det inte alls var så. Vi hade daglig telefonkontakt med Diabetesteamet och återbesök med jämna mellanrum. Men vi hade ingen som smög in till oss på natten för att kolla blodsocker och därefter kunde ta belsut om vad som behövde göras, ingen som kunde räkna kolhydrater för att sedan omvandla det till passande insulinmängd. Nu var det helt plötsligt vi som hade ansvaret. 

Nog sjutton kan jag ta hand om min egna unge! Det är klart att jag kan ta hand om min egna unge! 

Jag börjar till och med bli proffs på att ta hand om min egna unge! ;-)

Hej alla läsare! 

Jag ser ju att det är många som kikar in här varje dag och känner mig dum när det går länge mellan inläggen. Det har dock inte varit så mycket diabetesgrejs att skriva om den sista tiden.

Det rullar på ganska normalt och blodsockret är relativt lättskött. Jag tycker till och med att man kan säga att vi blivit ganska bekväma i vår nya situation. Men vi väntar förstås på att remissionsfasen ska avta och om någon frågar mig hur det går med Ella och hennes diabetes så känns det ibland som att jag trycker på PLAY och spelar upp ett färdigt svar; "Det går ganska bra men vi vet förstås att det kommer att bli både svårare och värre med tiden".

Remissionsfasen kallas den första tiden med typ 1-diabetes då de överlevande betacellerna fortfarande producerar insulin. Ju längre de klarar det, desto bättre eftersom det minskar den långsiktiga risken för komplikationer. Under remissionsfasen är blodsockret mer lättstyrt och man kan successivt vänja sig vid att sköta sin diabetes innan insulinproduktionen så småningom helt upphör.

Jag läste någonstans att ungefär 80 procent av betacellernas funktion har slagits ut vid insjuknande och att de resterande 20 procenten sporras att fortsätta producera insulin genom den intensiva insulinbehandlingen som man får den första tiden på sjukhuset.

Men vi kan glatt konstatera att vi är kvar i remissionsfasen ännu och om vi har tur så stannar vi där lite extra länge eftersom Ellas diabetes upptäcktes i ett ganska tidigt stadie!

Vår prövning denna vår är som sagt all tid vi har tänkt spendera i fjällen. Nu i helgen har hennes blodsocker varit ganska svängigt. Hon har haft jättedålig aptit och mest bara petat i maten. Med lite fil och flingor i magen har vi begett oss ut på tur och redan efter någon timme har hon klagat på hunger och lågt blodsocker. Självklart har blodsockermätaren visat låga siffror. Då vi inte har tillgång till att laga mat mitt ute på isen så har det fått bli små nödlösningar med varm choklad, kall korv och annat plock tills vi tagit oss i land för att göra upp eld och fått lagat mat. Det har gått bra men jag tänker att vår nya plan kommer att vara ett litet stormkök där vi snabbt kan laga mat till henne på plats. Jag tror att det kommer att underlätta våra dagsturer avsevärt. 

En annan prövning är ju själva blodsockerkontrollerna och medicineringen när man är ute i både kyla, kraftig vind och snö. Det gäller att tänka hur man klär henne för att bäst komma åt pumpen när vi väl är ute. Blodsocker kontrollerna har fungerat ganska smidigt när vi kunnat ta dem på ovansida handled.

Måste också visa en bild från helgen som varit. Ella gillar verkligen att kikpimlpa och visst är det spännande att kika ner i hålet och se när fiskarna simmar förbi. Men att sticka ner hela huvudet i hålet....  :-)

Nu hör man att magsjukebaciluskerna är i omlopp och det är något som vi fasat lite för. Visserligen vet vi att Ella kommer att bli inlagd första gången hon får magsjuka men det känns ändå läskigt.

Vi höll lite information om diabetes och magsjuka på föräldramötet på dagis i höstas och fröknarna ringer och förvarnar oss när det är någon som insjuknat så att vi ska ha en möjlighet att hålla oss undan.

Och nu är vi alltså där... minst två barn hade gått hem härom dagen för att de kräkts på Ellas avdelning.

Självklart har Jim åkt på en massa uppdrag som krockar med mina eftermiddagsskift men då fick vi ihop en lösning tillsammans med morbror Jimmie, moster Camilla och kusinerna. Dessvärre kom det ett sms i natt om att lilla kusinen kräks... 

Jag håller alla tummar och tår för att vi kan hålla oss undan tillräckligt för att inte stöta på någon magsjuka i vår. Ella själv tycker att hon gärna kan bo ett par dagar på sjukhus och äta frukost där... Våra åsikter verkar gå isär en aning :-)