Hej alla läsare! 

Jag ser ju att det är många som kikar in här varje dag och känner mig dum när det går länge mellan inläggen. Det har dock inte varit så mycket diabetesgrejs att skriva om den sista tiden.

Det rullar på ganska normalt och blodsockret är relativt lättskött. Jag tycker till och med att man kan säga att vi blivit ganska bekväma i vår nya situation. Men vi väntar förstås på att remissionsfasen ska avta och om någon frågar mig hur det går med Ella och hennes diabetes så känns det ibland som att jag trycker på PLAY och spelar upp ett färdigt svar; "Det går ganska bra men vi vet förstås att det kommer att bli både svårare och värre med tiden".

Remissionsfasen kallas den första tiden med typ 1-diabetes då de överlevande betacellerna fortfarande producerar insulin. Ju längre de klarar det, desto bättre eftersom det minskar den långsiktiga risken för komplikationer. Under remissionsfasen är blodsockret mer lättstyrt och man kan successivt vänja sig vid att sköta sin diabetes innan insulinproduktionen så småningom helt upphör.

Jag läste någonstans att ungefär 80 procent av betacellernas funktion har slagits ut vid insjuknande och att de resterande 20 procenten sporras att fortsätta producera insulin genom den intensiva insulinbehandlingen som man får den första tiden på sjukhuset.

Men vi kan glatt konstatera att vi är kvar i remissionsfasen ännu och om vi har tur så stannar vi där lite extra länge eftersom Ellas diabetes upptäcktes i ett ganska tidigt stadie!

Vår prövning denna vår är som sagt all tid vi har tänkt spendera i fjällen. Nu i helgen har hennes blodsocker varit ganska svängigt. Hon har haft jättedålig aptit och mest bara petat i maten. Med lite fil och flingor i magen har vi begett oss ut på tur och redan efter någon timme har hon klagat på hunger och lågt blodsocker. Självklart har blodsockermätaren visat låga siffror. Då vi inte har tillgång till att laga mat mitt ute på isen så har det fått bli små nödlösningar med varm choklad, kall korv och annat plock tills vi tagit oss i land för att göra upp eld och fått lagat mat. Det har gått bra men jag tänker att vår nya plan kommer att vara ett litet stormkök där vi snabbt kan laga mat till henne på plats. Jag tror att det kommer att underlätta våra dagsturer avsevärt. 

En annan prövning är ju själva blodsockerkontrollerna och medicineringen när man är ute i både kyla, kraftig vind och snö. Det gäller att tänka hur man klär henne för att bäst komma åt pumpen när vi väl är ute. Blodsocker kontrollerna har fungerat ganska smidigt när vi kunnat ta dem på ovansida handled.

Måste också visa en bild från helgen som varit. Ella gillar verkligen att kikpimlpa och visst är det spännande att kika ner i hålet och se när fiskarna simmar förbi. Men att sticka ner hela huvudet i hålet....  :-)