Jag och Ella har varit ensamma i husvagnen ett par dagar och självklart blev hon sjuk. Jag tänkte inte dess mer på det förrän Jim påminde mig om att vara vaken på ifall insulinet inte skulle bita pga. febern. Men det blev aldrig några större problem med det förutom lite på kvällen/natten när hon fortfarande går på lägsta möjliga insulindos.

Däremot kan jag fortfarande få en obehaglig känsla när jag är ensam med henne. Klarar jag verkligen att ta hand om mitt barn.... Det är läskigt att få en sån känsla... att inte lita på att man kan ta hand om sitt egna barn. 

Jag minns första gången den känslan infann sig. Det var inte när vi skulle åka hem från BB som många andra säkert har känt. Nej, det var när vi var inlagda på Barnkliniken i Gällivare. Hon hade blivit bortkopplad från insulindroppet och fått sin nya pump. Vi skulle åka iväg till affären tillsammans.

En kort liten bilfärd och sedan en liten tur genom Coop. En väldigt blek liten flicka med en liten lila väska runt midjan. En liten genomskilnig slang kunde skymtas slinka in under tröjan. 

Två bleka rödgråtna föräldrar. Vi var nog ingen rolig syn, den där lilla turen genom affären. Och inte fick vi handlat någonting vettigt heller.

Men då var känslan i alla fall väldigt tydlig... klarar vi verkligen av att ta hand om vårt barn??

Något som varit så självklart tidigare var inte alls lika självklart längre.

Andra gången den kom var när vi skulle åka hem från sjukhuset. Då kände vi oss ganska utelämnade trots att det inte alls var så. Vi hade daglig telefonkontakt med Diabetesteamet och återbesök med jämna mellanrum. Men vi hade ingen som smög in till oss på natten för att kolla blodsocker och därefter kunde ta belsut om vad som behövde göras, ingen som kunde räkna kolhydrater för att sedan omvandla det till passande insulinmängd. Nu var det helt plötsligt vi som hade ansvaret. 

Nog sjutton kan jag ta hand om min egna unge! Det är klart att jag kan ta hand om min egna unge! 

Jag börjar till och med bli proffs på att ta hand om min egna unge! ;-)