Erika Rosengren

27 september 2012 08:37

Hej igen. Vi fick prova kontinuerlig blodsockermätare till vår lilla Linnea och jag kan trösta dig med att den för vår del inte var någon hjälp. Dels blev jag mer eller mindre besatt av att kolla den + att den inte kalibrerades som den skulle trots många fler manuella stick vilket gjorde att den visade helt fel. Läkaren ställde sig i och för sig helt frågande till detta för det var ingenting som hon hade varit med om tidigare så det kan ju för all del ha varit ett "måndagsexemplar" vi fick. Kontentan var i alla fall att den orsakade mer stress vilket vi verkligen inte behövde. Vi upplever just nu precis likadana nattliga blodsockerstegringar som ni tycks ha haft där insulinet är tandlöst *suck*. Ska på kontroll idag så hoppas på stöd och hjälp från läkaren. Roligt att läsa att Ella har det bättre!

Annika

1 oktober 2012 09:34

Hej Erika!

Vad tråkigt att det inte fungerade som det skulle men jag är glad för att du delade med dig. Helt klart en annan vinkel att se det ifrån och jag kan absolut tänka mig att jag hade kunnat hamna i samma besatthet att hela tiden kolla mätaren.
Nog känns det lite hopplöst när nätterna är rakt igenom jobbiga och deras små kroppar inte reagerar som förväntat. Hur gick läkarbesöket? Har ni gjort några förändringar som hjälpt?

Erika Rosengren

3 oktober 2012 11:50

Hej igen
Läkarbesöket gick jättebra, långtidsvärdet ligger på 47 mmol/mol och läkaren gav oss råd om hur vi skulle ändra doserna inför natten och det har gjort underverk. Inte tillräckligt för att jag ska våga mig på att hoppa över några stick, ännu men det är det vi jobbar på. Däremot fick vi oss en tankeställare när vi efter läkarbesöket bestämde oss för att passa på att inhandla vinterkläder till tjejerna vilket tog alldeles för lång tid med för dålig planering. Linnea fick en känning med 2,5 mmol och fick tvingas äta druvsocker då hon hellre ville sova (hon hade fått hoppa över middagsluren till följd av läkarbesöket). Man måste helt enkelt inse att man har ett barn med handikapp...

Annika

3 oktober 2012 14:07

Jo, det är klurigt det där. Jag kan tänka mig att det är än lite svårare ju yngre barnet är. Fördelen med att de blir äldre är väl att de kan beskriva hur det känns så att man kanske kan hjälpa dem i god tid.
I Ellas fall så hinner det dock gå alldeles för lång när hon inte "har tid" att reagera på att hon börjar bli låg och då blir det jobbigt i alla fall.
Vad gäller sticken på natten så kommer man säkert aldrig ifrån den lilla oron som gnager i en om att man vill ta det där extra sticket.
Nu ska jag verkligen försöka få färdigt era nattlinnen så fort som möjligt. Det har varit alltför mycket annat som kommit emellan hela tiden men nu hoppas jag kunna fixa dem i veckan :-)

Erika Rosengren

4 oktober 2012 08:10

Du ska alls inte känna någon press! Är det någonting vi inte behöver som diabetesföräldrar så är det mer stress.

Annika

4 oktober 2012 13:35

Det har du verkligen rätt i :-)
Men nu råkar jag vara färdig med nattlinnena så om du ger mig din adress så lägger jag dem på lådan.