En solig eftermiddag i slutet på augusti.

Vi hade nyligen kommit hem från vår första husvagnssemester och vardagen hade kommit igång med dagis och arbete.

Då kom smällen och den slog oss med full kraft.

Vi kunde inte ens i vår vildaste fantasi tro att någonting sånt skulle drabba vår lilla flicka. Vår familj.

Men inte heller vi är odödliga och sakta med säkert kom vi till insikt med att vårt liv hade förändrats. Ställts på ända. Till en början trodde vi nog även att vårt liv hade stannat där, med diabetes. 

Men under det år som nu har passerat så har vi lärt oss att livet inte stannar bara för att det förändras.

Vi har tillsammans lärt oss att leva med vår nya familjemedlem. Jag tror knappast att Ella skulle kalla den för sin familj och hon skulle nog mer än gärna sparka ut den om hon kunde men hon kämpar på i sin nya situation.

Ett helt år har nu gått. Det har varit ett otroligt långt och många gånger påfrestande år men samtidigt så har diabetes medfört en del gott i vårt liv. Och DET trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Vi har lärt oss att ta vara på och uppskatta det vi har.

Jag avslutar kvällens inlägg med ett av mina egna Facebookinlägg från förra hösten;

"Du knackade på vår dörr, satte dig i soffan och slängde upp fötterna. Vi blev aldrig tillfrågade och du var faktiskt inte välkommen!"