Idag är en sån där härligt underbar höstdag när solen och alla höstfärger förgyller tillvaron :-)

Ella har trots en ny förkylning med hosta fått gå på dagis. Onsdagar har numer blivit heliga för henne då "Stjärngruppen" går iväg på utflykt till skogen. 

Själv åkte jag raka spåret hem. När jag planerat Ellas dagisschema så har tanken varit att jag under ledigveckorna ska låta henne gå en eller annan dag för att jag ska få lite välbehövlig egentid till att ladda lite batterier och slippa tänka diabetes. Det kanske låter egoistiskt men tro mig, det behövs!

För hela familjens skull så behöver vi alla få en liten paus nån gång. Ella har alltid fått välja om hon velat gå på dagis eller vara hemma med mig när jag har ledigvecka och tidigare har hon alltsom oftast valt att vara ledig. Det har medfört att hon missat mycket roligt på dagis och jag är dessutom orolig för att hon inte ska komma in i gruppen på samma sätt när hon bara kommer dit och "gästspelar" ibland.

Hur som helst, idag är hon på dagis och jag är hemma. Helt ensam! Jag lovade mig själv redan i bilen på väg hem att jag inte skulle sätta igång med en massa projekt och det har jag hållit fast vid. Jag la mig helt enkelt på kökssoffan med en bok och lite avslappningsmusik i högtalarna. Det kallar jag att ladda batterierna!

Men inte nog med det. Sedan ringde min vän Katti och frågade om de fick ta med sig Ella hem efter dagis så att töserna kunde leka ett par timmar. Det är ju helt otroligt! En utomstående vuxen som inte är rädd för att ta sig an vår dotter. Det går inte att beskriva känslan och glädjen! Något som alla andra föräldrar tar som självklart upphörde att vara självklart för oss när Ella fick sin diagnos förra året i augusti.