Här uppe i norr vet man aldrig hur det blir med årstiderna. Ska vi få någon vettig sommar i år eller ska den regna bort i år igen?
Ena veckan hade vi 1m snö på gräsmattan och nästa vecka var sommaren här. Vi har haft underbara veckor med värme upp emot 28 grader. Det är inte ofta vi kan bada innan midsommar.
Två dagar kvar på dagis. På måndag ska vi besöka nya skolan och det är nog med skräckblandad förtjusning som vi ser fram emot hösten. Mest är det nog mamma i familjen som oroar sig i det här läget. Hur ska det bli med allt?
Ny skola, nya fröknar, nya barn... så otroligt mycket nytt på en gång. Hur ska vi få till en vettig vardag? Jag kommer som tur är att vara mammaledig i höst och det känns som en trygghet att veta att jag kan lägga obegränsat med tid till Ellas nya inskolning.

Vi har fått två nya familjemedlemmar också. Salt & Peppar är våra otroligt lurviga och mysiga kaninbebisar. Den enda som saknas nu är lillebror men om två veckor ska även han vara här på riktigt :-)

Vanligtvis brukar vi flacka Sverige runt på semestern men i år blir det annorlunda. Så nu hoppas vi verkligen på en riktig sommar med sol, värme och bad här uppe i norr.

Vi hoppas också att diabetesen ska hålla sig i schack. I vår har vi haft en period då Ellas socker skenat iväg totalt under främst nätterna. Med värmen och alla sommaraktiviteter tvärvände allt och nu har hon mest låga värden följt av alltför många känningar.
Härom dagen satt hon i studsmattan och fick en kraftig känning. Hon bad sin kompis ropa på mig eftersom hon själv inte orkade vilket kompisen inte alls ville hjälpa till med.
När Ella själv väl ropade på mig att hon kände sig låg så fick hon till svar; "Då duger det inte att sitta där utan då måste du komma och ta ett stick". Jag gick före henne in i huset för att hämta sticket och när hon väl kom in efter mig så rasade hon näst intill ihop i mina armar. Hon hängde i min famn och grät.
Ja fy fasen, vilken skitmamma jag var i det läget! Efter druvsocker, vatten och lite senare mat i magen så mådde Ella bättre och vi kunde prata om det som hänt.
Jag lovade att aldrig mer reagera så nonchalant när hon säger att hon känner sig låg. Hon själv ska försöka att tydligare tala om när hon blir sådär jättelåg och svag.
Till hennes kompis fick vi berätta vikten av att man tar Ella på allvar och hjälper henne när hon ber om det.
Aldrig mer ska jag förutsätta att mitt barn är tillräckligt stark för att komma till mig efter hjälp! Aldrig mer ska jag bemöta henne med den nonchalans som jag gjorde den eftermiddagen. Min älskade unge som är så himla stark, modig och tuff!