Det är numer alldeles för sällan som vi träffas med många delar av släkten på min sida men i helgen så har en stor del av oss träffats på min farbrors 50-års kalas. Vi var ett gäng på 14 personer som satte oss i bilar från Gällivare och rullade neråt Antnäs för att överraska.

Det blev en jättemysig dag med allt vad kalas innebar och vi fick oss till och med ett härligt besök ut till stallet. Ella som förstår att uppskatta dessa stora djur var förstås i himmelriket. Fyra jättefina vuxna kusar och två söta föl :-)    

Den här gången la vi upp planen för kalasfikat på ett nytt sätt. Vi valde att ge henne direktdoser allt eftersom och lyckades hålla hennes blodsocker i jättebra schack.

Det blev en sen kväll och barnen höll god låda ända till vi satt i bilen påväg till hotellet och det innebar som tur var en go sovmorgon! 

Jag vaknade på morgonen och insåg att vi inte hade särskilt lång tid på oss om vi ville hinna med den efterlängtade hotellfrukosten. I samma veva upptäckte jag även att slangen från Ellas pump hängde löst i sängen... hoppsan!

Snabbt var tankeverksamheten i full gång. Hur länge har hon legat utan insulin och hur i hela världen skulle hennes blodsockervärde se ut nu?!

Vi tog ett blodsocker som visade på 5,4... helt otroligt! Och sedan gav vi oss i kast med att sätta det nya infusionsset som vi alltid har med oss när vi reser bort.

Men klåfingriga lilla fröken hann minsann ladda och skjuta ut det nya setet i sin skyddskopp och vips så blev vi satta på pottkanten... utan infusionsset.

GAH!!! Nu då?!?

Plan B... åka direkt till Sunderbyns Sjukhus för att försöka få tag på en ny knapp eller plan C... ge oss på att använda insulinpennan för första gången så att vi i alla fall skulle hinna med frukost innan vi gav oss iväg? 

Ellas önskan om hotellfrukost gjorde att vi valde plan C även om det var nytt och läskigt för oss alla tre. För den som undrar så visade vi självklart inte vår egna nervositet för Ella.

Efter många om och men så fick vi i alla fall gett henne 1,0E med pennan och när spänningarna släppte så blev hon jätteledsen. Hon tyckte nog att det var riktigt obehagligt, lilla modiga skatten!

Efter frukost fick vi satt bedövningssalva och ringt till 1177. Jag pratade med en otroligt hjälpsam kvinna som löste allt för oss. Det var bara att åka ut till sjukhuset där vi fick låna ett undersökningsrum för att sätta den nya knappen som de redan plockat fram. PUH, vilken lättnad när den var på plats igen!

Raka spåret till Leos Lekland där det blev intensiv lek med kusinerna. Vi plockade av pumpen och efter att ha gett Ellas moster direktiv så lämnade vi dem för att göra lite snabb julklappsshopping.

Ganska snart kom ett samtal om att Ella hade gått låg. Druvsocker och sedan på med pumpen för att äta lite lunch. Fixat!

Men det hann inte ens gå två timmar innan hon hade nästa känning trots att pumpen återigen var bortplockad och då gav vi upp shoppingen för att sluta upp med gänget. 

Vi gjorde om samma procedur igen... på med pumpen och mat i magen. Redo för mer lek!

Ett par timmar senare när vi hade lekt och handlat färdigt och skulle bege oss hem så insåg vi att vi inte hade kopplat på pumpen igen *gulp*

Kopplade på den och kollade blodsockret som visade att hon än en gång var låg! Mat i magen igen och sedan däckade fröken i baksätet på vägen hem.

Tankarna snurrade förstås om hur dagen egentligen varit och blivit. Det låter kanske som att hon inte gjort annat än ätit men summa sumaru så har hon ätit väldigt lite varje gång och det har inte närmelsevis kunnat täcka upp för allt det som hon sprungit av sig på leklandet.

Väl hemma så sa magkänslan att vi skulle kolla efter ketoner i urinen och mycket riktigt så fanns där spår efter det. Jag känner inte att jag har stenkoll på ketoner ännu så jag fick plocka fram bibeln, Typ1 Diabetes hos barn, ungdomar och unga vuxna skriven av Ragnas Hanås.

Där fick jag förstått att det handlade om svältsyror som en följd av att hon ätit alldeles för dåligt.

Det fick bli ett ordentligt mål kvällsmat och nu bör värdena ligga stabilt igen. Hoppas vi iaf!

Hof, det blev ett långt utlägg. Om det är någon annan diabetesförälder som läser detta eller någon annan med kunskap för den delen så skulle jag tacksamt ta emot tips om vad vi gjorde rätt och vad vi kunde gjort annorlunda.  

Idag avslutar jag med en härlig bild på kalasbarnen :-) Tack för idag, slut för idag!